Borta bra men hemma.... igen.
Salar de Uyuni - dag 1
Vi lamnade Uyuni runt halv tolv tiden och forsta stoppet gjordes pa en tagbegravning dar det fanns en massa gamla och rostiga tag att titta pa och ta kort pa. Det var kanske inte sa markvardigt men vi knappte nagra foton i alla fall.
Saltfabriken i Colchani blev andra stoppet dar vi fick se hur de gor nar de tillverkar salt. De gar da till sa att de lassar in saltet fran oknen for att sedan lagga ut den i solen pa tork sa att sa mycket som mojligt av vattnet ska "torka bort". Eftersom att det inte ar riktigt tillrackligt lastar man sedan in saltet i ett rum och eldar utanfor sa att de ska bli varmt och annu mer vatten forsvinner. Sista steget innan man paketerar saltet i pasar i olika storlekar ar att kora det genom nagon maskin (jag minns inte riktigt hur de gjorde) och sedan var de klart. Intressant att se och jag kan lova att det inte ar ett lika latt och vilsamt jobb som det later. Vi sag flera man ute pa saltoknen som stod och lassade salt i hogar som antagligen sedan kordes via mindre lastbilar in till den lilla byn.
Innan vi drog vidare fran fabriken fick vi lunch bestaende av lamakott som var valdigt gott kryddad samt quinoa och gronsaker. Mumsigt varre. Efter maten korde vi ut pa sjalvaste saltoknen och det var riktigt maktigt att vara helt omgiven av ett mer eller mindre kritvitt hav, det kanndes nastan som att man befann sig pa is eftersom det knastrade lite under fotterna nar man gick. Dessutom var det vitt sa langt man kunde se at alla hall och kanter nar vi befann oss mitt pa oknen och bergen skymtade bara i fjarran. Enligt guiden ar oknen ca 35cm tjock och 12 106 kvadratkilometer stor.
Vulkanen Tunupa i flera olika farger samt en grotta dar vi fick se mumier, riktiga sadana (och lite ackliga med verkligt har pa huvudet och nagon enstaka lang nagel) stod nast pa tur. Just innan vi korde av saltoknen for att "klattra" upp mot grottan med jeepen fick vi se nagra rosa flamingos i en liten sjo samt lama och alpackas som betade.
Nastsista stoppet for dagen blev pa Isla Incaguasi eller Isla del Pescado som den ocksa kallas. Det ar en o mitt i saltoknen som ar kand for att ha en massa kaktusar pa sig. Den hogsta kaktusen som funnits pa denna o var 12 meter hog vilket innebar att den ar 12 000 ar gammal men for nagra ar sedan foll den omkull och ons numera hogsta ar istallet 9 meter. For den som vill kan man ga upp pa ons hogsta punkt och darifran har man, enligt var guide, 380 (!) gradef av oknen.
Innan vi stannade upp for lite somn och middag pa kvallens hostal fick vi ocksa se en plats dar man plockar upp block av salt fran oknen, nagra block var dessutm uppbyggda i olika figurer. Dessa block anvands dock mest for att bygga vaggar och annat med. Vi hade ocksa turen att fa se solen ga ner bakom bergen, mysigt varre ;)
Natten spenderades pa ett hostal av salt; bordet, stolarna och sangarna vi sov i var gjorda av saltblock och pa golvet overallt var det lite storre saltkorn eller kanse sandsalt om detta begrepp existerar? Ironiskt nog var maten som serverades till middag lite osalt, man kan ju kanke tycka att salt i forsta hand borde anvandas till matlagning och inte till mobler och golv :P
Uyuni
Val framme i Uyuni, lite frusna och hungriga, bestamde vi oss for att forst hitta ett hotel och sedan ata frukost innan vi skulle ge oss i kast med att hitta en lamplig tur for att besoka saltoknen. Det visade sig ganska snabbt att det inte fanns sa mkt till restaurangutbud i stan/byn sa vi tog det vi fick tag pa och blev en kort stund senare erbjudna en tre-dagarstur till oknen samma dag som vi ganska snabbt hakade pa efter att ha forhandlat till oss ett "sista minutenpris". Arrangoren heter Red Planet och var guide hette Oscar, ska ni aka pa tur i Saltoknen kan han varmt rekommenderas!
De tre dagarna som vi spenderade i en jeep korandes runt bade i saltoknen och sandoknen var fulla med underbara vyer och haftiga upplevelser. Jag ska ta er igenom dem dag for dag ;)
En extra resekamrat
Coroico
Forra fredag eftermiddag tog vi en minibuss vidare till Coroico dar vi hade tankt gora lite dagsvandringar, njuta av sol och varme och darmed bada i poolen som vart hotell skulle ha och bara njuta lite av livet. Det blev inte riktigt som vi hade tankt oss. Vi hittade ett bra hotell med underbar utsikt over dalarna som hade pool och dessutom bastu men av nagon anledning ville inte solen och varmen folja med oss pa helgsemester.
Forsta natten flog vi upp ur sangen, bada tva och mitt i natten, av en dundersmall som vi forst trodde berodde pa
1) att nagon forsokte spranga bort hela dalen vi bodde i (men mitt i natten?)
2) att en lastbil hade trillat "over kanten", vet man hur vagarna har ser ut fattar man, men inte sa troligt att de
skulle lata sa mkt, eller?
3) nagon skjuter ihjal en massa manniskor nanstans i narheten
Nagon sekund efter att alla dessa tankar farit genom huvudet foll himlen ner och dunder och blixtar hordes och syntes precis som om nagon tant lampan for dagsljus. Det var inte langre nagot tvivel om vad som stort var skonhetssomn.
Hotel Esmeraldas frukostbuffe var inte lika bra som jag hoppats pa men ratt okay anda (battre an te och brod utan tillbehor/palagg som i Patamanta :P). En av "frukostvardarna", en man fran Chicago, gick runt och tuggade pa cocablad medan han under var ca 20 minutersfrukost hann fraga om allt var okay ca 7-8 ganger. Vi konstaterade ganska snabbt att han inte endast kunde tugga bladen, han borde konsumera nagot annat med, men han var trevlig och spelade Rolling Stones for oss (vi tackade nej till Bob Marley).
Inte det minsta brydda over det regnovader som dragit forbi under natten satte vi av mot El Vagante, en simbassang omgiven av klippor och vattenfall, i t-shirt och utan att ens fundera over att ta med regnjackor och paraply. Nar vi under drygt en timmes vandring hade ignorerat de askknallar som hordes foll himlen an en gang ner, denna gang over oss. Tack och lov hittade vi en kyrka vars tak vi kunde sitta i narmare tva timmar och vanta ut regnet under. Sedan vande vi tillbaka till Coroico och hotellet dar vi tog oss en varm bastu och sedan en dusch. Kvallen avslutades med att vi trostade oss sjalva med att ata fondeu till middag och chokladfondeu till efterratt. Inte illa kan jag meddela!
Sondagformiddagen gjorde vi en superkort tur upp till en liten kyrka ovanforhotellet men eftersom vadret inte verkade vara pa varan sidan bestamde vi oss for att atervanda till La Paz tidigt.
Lite skramda blev vi nar vi just efter att ha kommit ut ur byn i minibussen fick veta att en taxi samma morgon hade kort av vagen (och dar med utfor ett stup typ). Chaufforen skadades allvarligt (det ryktades om att han varit full) och passageraren dog. Tack och lov tog varan chauffor det valdigt lugnt pa nervagen mot Yolosa och sedan vidare mot stor staan, men lite storande var det ju att han kopte sig en pase cocablad som han sedan satt och tuggade i sig under farden mot La Paz. (det bor kanske namnas att cocabladen som odlas i Las Yungas (dar Yolosa ligger) ar kanda for att vara bland de godaste och mest konsumerade i Bolivia) Dessutom var det kraftig dimma pa den dubbelfiliga asfaltsvagen (med betydligt mindre, nastan obefintliga stup pa sidan om vagen) narmare La Paz men sa helt lugn kannde jag mig ju inte over att han gjorde atminstone en omkorning utan i princip nagon sikt alls (jag och sofie hade fatt de tva platserna fram bredvid chaufforen). Men hela och valbehallna kom vi i alla fall tillbaka.
La Senda Verde
Efter drygt 2 timmars resande i en minivan lamnades vi av pa en grusvag mitt i ingenstans efter att Sofie ropat at chaufforen att tvarnita da hon tydligen fatt syn pa en skylt "La Senda Verde". Dar det uppenbarligen var meningen att vi skulle stanna och spendera natten. Vilken upplevelse det blev!
La Senda Verde ar ett rescue center for djur som raddats fran svarta marknaden, t ex djur som manniskor tagit som babisar fran djungeln for att uppfostra som husdjur, vilket i valdigt manga fall slutar i katastrof nar "babisen" vaxer sig stor och dess "vilda behov" inte kan tillfredsstallas i en liten lagenhet inne i staden. Via olika organisationer har dessa djur mojlighet att fa ett hem som ar mer anpassat efter deras "nya forutsattningar" eftersom att dessa djur inte gar att slappa fria igen nar dom inte lart sig att behova fixa sin egen mat eller ar radda for manniskor och annat "farligt". La Senda Verde ar alltsa ett sadant hem som tar emot djur fran olika organisationer och man kan saga att det ar som en liten djurpark med enda skillnaden att de flesta (inte alla av olika anledningar) djur far rora sig fritt pa "omradet". De lar sig att de far mat om de haller sig i narheten och det finns en vetrinar som tar hand om dem om de skadar sig eller behover annan hjalp. Som turist kan man dessutom overnatta i sma eller stora bungalos eller i en tradkoja om man vill det, darmed finns det ocksa en restaurang och mojlighet att kopa glass, efterratter och dryck.
De flesta som jobbar har ar voluntarer fran olika lander som betalar en summa for mat och boende och gor sedan "jobbet" gratis (mata, stada och ta hand om djuren - djuren gar fore allt!). Enligt dessa personer fanns det ungefar 200 djur pa denna ekolodge nu nar vi var dar, flest apor (fyra olika typer) och papegojer samt andra faglar men ocksa hundar, katter, skoldpaddor, en nosbjorn och en andinsk bjorn. En av aporna, en herr-nilsson apa, trodde att han var en hund istallet for en bjorn och umgicks med tva golden retriver hundar istallet for med andra apor, sa nar hundarna skallde sa "skallde" (pep) apan ikapp och han forsokte standigt hoppa in i den ena hundens ansiktsskarm (han hade en hudinfektion som han inte fick bita sig i). En papegoja kunde prata och det fanns en liten fagel som gillade att smita in i restaurangen (den var som i en bur sa att djuren inte har tillgang till koket) och forsoka norpa at sig lite mat av matgasterna.
Alla ni som kanner Soife vet att hon var i paradiset och standigt gossade och mos med djuren och satte sig sa nara aporna som mojligt sa att de skulle komma och hoppa upp pa henne. Det var underbart att se men for mig som har lite mer respekt for dessa djur, drojde det lite langre innan jag med vilja forsokte fa djuren att komma till mig. (ibland fick man en fagel pa axel utan att ens onska det, vilket ocksa innebar fagelbajs pa trojan :P) Jag blev ocksa oforberedd overraskad av en apbabis som inte tyckte om mig na mer efter att jag ryckt till (jag tittade at ett annat hall nar han hoppade pa mig :P) som en skramd katt efter hans/hennes beroring. Formiddagen darpa holl jag dessutom pa att bli stryp (riktigt sa farligt var det kanske inte men) av en spindelapa (alfahannen till pa kopet) som bestamde sig for att krama mitt huvudframifran (kortbevis kommer).
Det ar oerhort fuktigt pa La Senda Verde, speciellet for oss formodligen eftersom vi kom fran kyliga La Paz med kalla 17 grader i rummet vid sangdags och hamnade i 24 riktigt fuktiga grader pa rummet pa La Senda Verde. En annan betydlig skillnad var att man var tvungen att se till att ens dorr vara bade stang och igenhaspad eftersom man annars kunde fa oonskat (eller onskat - om man heter Sofie) besok av apor.
Vill ni ga in pa La Senda Verdes hemsida och ta reda pa lite mer om deras djur och om voluntarjobb dar, klicka bara pa namnet pa denna sida ;)
Sofie fyller 25!
Eftermiddagen agnade vi at att strosa runt i affarer, ta varsin heltimmes massage och sedan ga till spa:et for att duscha och sedan avslutningsvis ga ut och ata en riktigt god middag. Sofie fick givetvis valja stalle, 100% natural heter restaurangen och dar serverar de bland annat en soyastek som Sofie testade medan jag at kycklingbrost samt en halv flaksa boliviansk vin att dela pa. For er som inte testat, det bolivianska vinet ar toppen! Till efterratt blev det att ga till vart favoritfrukoststalle dar Sofie bestallde en citron/lime marangpaj och jag en brownie. Super, duper matta av maten och lite lightheaded (vin pa hoghojd gar fortare upp i huvudet an pa "vanlig" hojd) atervande vi sedan till hotellet for en god natts somn.
Skolbesok i La Paz
For att vara pa den sakra sidan bestamde vi oss ganska snabbt for att aven forsoka gora studiebesok inne i La Paz for att vara sa sakra som mojligt pa att aka harifran med minst tva intervjuer och minst tva observationer av samma larare som intervjuats. Darfor tog vi hjalp av rektorn pa "hogstadieskolan" i Patamanta for att ordna besok inne i stan. Han var mycket hjalpsam och tog med oss till utbildningshuvudkontoret, eller natt sant, inne i La Paz dar vi genast blev vidarebefodrade till en skola som heter "Colegio Inglesa Católica" (Engelsk-katolska hogstadiet) en relativt stor privatskola nara varat hostal.
Det ledde till att vi fick mojlighet att vara med pa redovisningar av de aldre eleverna for de yngre i aulan om alkohol, droger och tobak samt besoka tva engelskalarares lektioner. Vi fick ocksa till intervjuer som vi forhoppningsvis kommer kunna anvanda oss av i vara uppsatser.
Det var mycket intressant att fa mojlighet att besoka en skola inne i stan och en pa landet for att kunna se skillnaderna som de flesta pratar om. Visst fanns det stora skillnader men ocksa manga likheter. I och med detta har vi slutfort de som vi i huvudsak kom hit for (eller?) och kan nu sjalva helt och hallet bestamma over den tid vi har till forfogande. Ska bli skont!
Skoputsare
I La Paz finns det skoputsare overallt pa gatorna, det ar bara att stalla upp skon pa en liten pall sa far du skorna blankande och skinande rena. Majoriteten av dem har dessutom en "ranarluva" pa sig och i borjan undrade jag varfor. Fordomsfull som jag ar tankte jag mig att det kanske ar for att det blir lattare att forsoka sno at sig saker av de som passerar pa gatan nar de ar mkt folk utan att man fattar exakt vem det var. Varfor skulle man annars vilja ha pa sig en luva som borde bli supervarm i varmen som ar pa dagarna. Senare kom jag pa tanken att de kankse ville skydda sig fran alla avgser.
Nagra dagar in pa resan berattade Sofie for mig att hon last i var gudiebok att de har pa sig dessa luvor for att skydda sin identitet. Manga av de som putsar skorna skamms alltsa over att behova gora ett sadant "skitjobb" for att kanske ha rad med studier och dylikt och darfor tar de pa sig dessa luvor sa att ingen ska kanna igen vem de ar. Chi fick jag for mina fordommar!
Isla del sol - Solon
Eftersom vi gick pa eftermiddan och dessutom under lagsasong, motte vi tva personer (dvs turister) under hela vandringen. Daremot motte vi personer som vallade sina djur hem till gardarna och inte bara en gang skramde vi far av stigen med vara elefantsteg :P
Vi hade tur med vadret, solen sken pa oss hela tiden och i slutet hann vi se solen ga ner innan vi hann fram till Yumani. Vi overnattade pa ett litet lyxigare hostal/hotell med underbar utsikt fran varat fonster (bilder kommer) och med egen toalett och dusch. Nog for att duschen var i dorroppningen till toaletten och hela badrummet blev super blott nar man duschade, men det fanns varmvatten i alla fall :)
Under sondag formiddag gjorde vi en liten kort prommenad till nagra ruiner pa sodra sidan on innan vi atervande till fastlandet efter en harlig helg pa vandrande fot.
Copacabana
I Copacabana finns det inte sa jattemycket att se, det star en ratt maktigt kyrka i centrum men det ar i princip allt om man redan ar less pa alla alpackastand, for sanna fanns det massor av. Vi spenderade bara en timme i stan pa lordagen innan vi akte ut till on istallet samt ca 2-3 timmar pa sondagen innan vi vande om tillbaka till La Paz. Det rackte gott och val. Tanken var att vi skulle spendera hela sondageftermiddagen dar men eftersom vi blev less kopte vi en ny biljett (det gick inte sa bra nar vi forsokte byta var biljett till en tidigare avfard eftersom den tidigare bussen tydligen akte utan oss pa - de sa att den skulle avga 15.30 men hade redan forsvunnit till 15.10) for 20kr var i en liten, relativt obekvam minibuss. Vi var dock tillbaka i La Paz efter tva timmar vilket var valdigt snabbt :)
Franska cyklister
Hur som helst sa cyklade pa riktigt haftiga cyklar som man som nastan ligger i for att det inte ska vara lika jobbigt for kroppen. Pa cykeln hade de dessutom en liten minidator dar man kunde se hur langt de hade fardats och sanna saker. Coolt.
Maten och fritiden i Patamanta
Som ni redan forstatt var inte hygienen den basta i Patamanta sa det ar i det narmaste ett under att varken jag eller Sofie fick magproblem under de 5 dagar vi spenderade dar. Eftersom att vi inte skulle fa maten lagad och inte heller hade nagot "kok" att anvanda de forsta tva dagarna sa hann vi till exempel stoppa i oss lite frukt och brod (som vi hade kopt och tagit med oss) precis innan Natalia (hon vi bodde hos) kom in med en sopptallrik till middag. Da var det bara att tacka, ta emot och truga i sig trotts att vi redan var medelmatta efter det vi lyckats stoppa i oss pa egen vag. Det var med andra ord lite svart att veta nar eller ens om vi skulle fa nagon mat serverad. Problemet gick inte heller att losa genom att ga pa restaurang eftersom det inte fanns nagon restaurang i byn.
Forsta dagen fick vi en valkomstlunch bestaende av ris, morotter och rodbetor samt lite kyckling som var riktigt god. Det var inte fullt lika kul nar vi tva dagar senare serverades samma mat, kall denna gang, med vetskapen om att det inte fanns nagot kylskpa eller forvaringsutrymme (annat an smutsiga grytor som knappt diskats) for den mat som blivit over sedan tidigare mal. Det problemet loste vi med att pa ett sa smidigt satt som mojligt skrapa rent tallrikarna i en svart soppase.
Andra dagen fick vi dock ett litet "kok" installerat i varat sovrum just innan laggdags. 06.15 morgonen darpa, innan vi ens hade stigit upp, men just innan vi skulle koka upp tevatten till frukost kom Natalia in igen och "lanada" tillbaka koket eftersom att hon och hennes foraldrar ocksa skulle laga frukost. Den morgonen slutade det med att vi fick ta med oss var vattenkanna in i deras kok och Natalias pappa sag till att vart vatten kokades upp.
Pa eftermiddagen samma dag fick vi tack och lov tillbaka "koket" sa vi kunde laga middag av de gronsaker och ravaror vi kopt med (i tron att de skulle bli en present till familjen) sa att de inte bara stod i ett horn i vart rum och blev daliga. Vi lagade en super god soppa som vi ocksa bjod familjen pa. Vi sag ocksa till att lagga till kokta agg till var frukost som normalt bestod av te, brod och lite frukt. Vi blev dock paminnda forsta gangen vi forsokte koka aggen att vattnet borjar koka snabbare pa hogre hojd (de vill saga innan de nar 100 grader varmt) sa aggen var inte fardigkokade efter 8 minuter som de ar hemma.
Pa eftermiddagarna satte vi oss ofta i trappen pa garden i solen for att lasa lite litteratur och njuta av de varma timmar som solen bjod pa, pa dagarna. Det var riktigt harligt och en eftermiddag passade vi dessutom pa att tvatta av oss lite under armarna och fotterna, det var underbart avenom man inte kannde sig helt ren efterat. Vi tog ocksa nagra prommenader runt om i byn for att prata lite med byborna, barnen och titta oss omkring lite grann.
Skolbesoken pa landet i "hogstadieskolor"
Manga elever som vi mott i olika klasser har haft en mangd fragor om Sverige och hur det ar dar, vilka skillander som finns mellan landerna osv. Endel har dessutom forsokt lara oss aymara men det har tyvarr inte fastnat sa mycket, de ar lite svart att uttala och det ar nastan inga elever som kan skriva pa indianspraket. Under veckan i Patamanta passde vi ocksa pa att prata med endel ungdomar och barn samt filma dem nar de berattar lite om sig sjalva, vilket vi hoppas kunna visa vara framtida elever. Med framfor allt tva killar i 18 ars alderna hade vi en lang och intressant diskussion om skillnaderna mellan Sverige och Bolivia nar det galler levnadsvanor, skolvanor, hur brollopp firas samt vad som anses "daligt" beteende mm i vara respektive hemlander. Det var super intressant!
Skolbesoken pa landet i "lagstadieskolor"
En dag spenderade vi pa "lagstadieskolan" i Patamanta och eftersom de bara har lektioner pa formiddagarna hann vi bara vara med pa tva lektioner. Det var intressant att se hur de jobbar med de mindre barnen och kort och gott kan man saga att delar av undervisningen ar bra men totalt sett relativt oeffektivt (mkt tid forsvinner till ingenting alls och da menar jag verkligem mkt tid). Nu har jag i och for sig inte besokt lag- eller mellanstadiet pa lange i svenska skolor men det kanns som att man utnyttjar tiden battre hemma. Har kunde halva lektionen ga at till att lararen skrev pa tavlan eller sa forsvann lararen for resten av lektionen eftersom hon skulle ta med oss att trana en dans.
Nar vi skulle aka till den andra "lagstadieskolan" akte vi i en taxi som lat som att den natt och jamt skulle halla ihop pa den grusiga och guppiga vagen, men fram kom vi (och tillbaka for den delen aven om vi da liftade med en buss som natt och jamt holl ihop - livet pa landet ni vet). Skolan vi besokte heter Calaman, som ligger i byn Paxamaya och dar var undervisningen snappet battre enligt min uppfattning da alla elever alltid hade en uppgift att gora och lararen kanndes mer motiverad att lara ut. Denna skola ar valdigt liten och har ca 35 barn sammanlagt som ar indelade i tva klasser vilket da innebar att det ar flera olika aldrar i varje klass. Innan vi vande om tillbaka till Patamanta denna dag blev vi bjuden pa en lunch bestaende av sma platter eller omeletter (som var jattegoda) samt potatia av olika slag (de finns bla en sort som de lagger i minusgrader i ca 2 mander och sedan i blot en-tva veckor innan den ska atas) samt tva olika saser att doppa maten i. Denna mat las upp pa ett bord i tygknyten (som var olika grader av rena) varifran alla plockade det de ville ha med handerna. Maten var god (i alla fall omeletten och de "vanliga" potatisarna) men for Sofie och mig skrek maten "akta er for daliga bakterier" sa vi vagade inte ata oss supermatta. (Vi blev inte sjuka.) De vuxna som satt vid bordet pratade nastan bara aymara som vi inte forstos (givetvis) och det blev manga skratt (om oss/at oss) som vi fick sitta och halla minen till, men det var mycket trevligt. Vi hade ocksa tagit med oss lite marabou-choklad att bjuda eleverna pa vilket verkligen uppskattades.
Skolbesoken pa landet
I Patamanta bor det ca 300 familjer och allt bestar av jord och grus och husen ar uppbyggda av lera och sten, precis som det hus vi bodde i. Nu var vi dar just innan regnperioden ska ta vid sa det var inte sa gront runt omkring "vagarna" som det formodligen ar just efter regnet, men omgivningen var superfin med bergskedjor i bakgrunden, kossor som betade vid vagkanten och hons och far som mer eller mindre sprang omkring losa.
Alla manniskor som vi varit i kontakt med i samband med skolbesoken har varit valdigt trevliga, hjalpsamma och tillmotesgande, barn som vuxna. Vi har haft ca 5 barn var som foljt oss vart vi an gatt, nastan in pa toaletten till och med. Sen ar det ju givetvis svart att franga de faktum att vi befinner oss i ett land med tanket mañana, mañana vilket innebar att man kan bli inbjuden till lektioner som sedan visar sig vara installda pga nanting som ska firas som lararen/rektorn inte kom ihag att det var just denna dag eller att det ar lararstudenter som haller i lektionen istallet for lararen sjalv. Till sist har vi i alla fall lyckats fa till fyra observationer (minst) och tva intervjuer pa tva olika "hogstadieskolor" pa landet utanfor La Paz precis som vi lovat var handledare att vi skullle forsoka fixa. Vi har dessutom, med lite hjalp fran rektorn for "hogstadieskolan" i Patamanta kunnat besoka tva skolor inne i La Paz for att komplettera undersokningen lite grann.
Día del estudiante - studenternas dag
Den 21 september ar det studentensdag har i Bolivia och vi hade turen att fa delta i firandet i Patamanta. Eftersom vi befann oss i en liten by med tva skolor ville givetvis bada rektorerna att vi skulle delta i badas firande, sa vi gjorde helt enkelt det basta vi kunde av det hela och gick emellan festerna.
Vi borjade pa "hogstadieskolan" dar firandet borjade med ett tal fran nagon pa skolan och sedan shower som lararna stod for som var riktigt roliga faktiskt. Efter nan enstaka timme blev vi hamtade till "lagstadieskolan" dar vi kladdes i traditionella klader (som var bade for breda och for korta for oss) och sedan "tvingades" delta i en traditionelldans "la morenada" tillsammans med nagra larare fran skolan. Vi mottes av endel skratt fran publiken men ocksa av applader och uppskattning (kanske skrattade ocksa dessa manniskor bakom var rygg, vad vet jag?) Publiken bestod av ca 100 elever fran skolan i Patamanta och 6 andra deltagande men mindre skolor som ocksa fanns pa plats samt nagra forldrar.
Pa "lagstadieskolan" fortsatte firandet med att varje skola presenterade en liten prinsessa, ibland tillsammans med sin prins, i traditionella klader som sa nagra enstaka ord och sedan dansade till musik pa scenen. Det var intressant och kul att se och jag passade ocksa pa att filma en liten snutt, sa de som vill kan fa sig en liten titt nar jag kommer hem sen. (Sofie kommer givetvis ocksa ha kopior for er som kanner sig mer bekant med henne :P)
Nar vi kom tillbaka till "hogstadieskolan" holl man dar pa att valja skolans "miss señorita" (froken) och "miss choleta" (traditionellt kladda tjejen?) som forst fick sta pa scenen och saga ett budskap eller nagot liknande i "vanliga" klader. En stund senare, da de hade bytt om, fick de ga fram till scenen tillsammans med en kavaljer och sedan svara pa fragor. De som tavlade om titeln "miss señorita" hade da pa sig klanningar liknande balklanningar och de som tavlade om "miss choleta" lite finare traditionella klader. Det verkade som att varje klass hade en tjej som representerade dem och de fordes hejarkampanjer under "uttagningen". Larare samt rektorn pa skolan utgjorde juryn.
Eftermiddagen pa "lagstadieskolan" anvandes till en fotbollskupp som uppskattades mycket av barnen. Tjejerna spelade i en cup och killarna i en annan. Alla lagen fick ett pris och det vinnande tjejlaget vann ett typ av kuvert med okannt innehall och det vinnande killlaget vann ett livs levande far(!). De "samre" priserna utgjordes av fotbollsstrumpor och fotbollar och annat liknande.
Under dagen blev dessutom jag och Sofie intervjuade av en lokal radio dar vi fick fragor om vad som var olikt mellan Sverige och Boliva kulturmassigt, om vilket sprak vi pratar i Sverige och liknande. Intervjun sandes samma kvall pa en radiokanal som jag tror sander pa aymara, vi hade tyvarr inte mojligheten att hora oss sjalva.
Patamanta
Val framme i byn lamnade vi maten i huset vi skulle bo i (som stod helt olast) och gick sedan vidare till skolan dar vi fick kliva upp pa en scen och bli presenterade for alla elever och larare. Det slog mig ganska snabbt att det blivit ett missforstand mellan oss da rektorn endast pratade spanska till barnen. Mycket riktigt uppdagades det ganska snabbt att pa denna skola (motsvarande lagstadieskola) undervisar man pa spanska eftersom att alla barnen pratar spanska i hemmen (samt aymara). Vi fick ocksa traffa rektorn pa den andra skolan (motsvarande hogstadiet) som fanns i byn och vi gjorde upp ett schema dar vi skulle kunna besoka bade "lagstadieskolan" samt "hogstadieskolan" under vara 5 dagar dar.
Min forsta jahaja-upplevelse kom nar jag skulle besoka toaletten pa skolan och mottes av ett hal i golvet, det var kanske inte riktigt lika "hemsk" som det later (beror ju lite pa vad du tanker dig) eftersom det fanns en speciell "plastgrej" att stalla fotterna pa samt ett hal dar du forvantades lamna de du skulle lamna. Andra jahaja-reaktionen kom da vi forstod att vi inte kommer ha nagon toalett overhuvudtaget i det hus vi skulle hyra ett rum i och darmed var beroende av det "rastrum" skolan erbjod. Det vi inte visste i borjan var att skolan inte holls oppen hela dagar utan endast fram till ca 14-15 tiden pa eftermiddagen (lektionerna slutade ca 13-tiden). Hade vi behovet av en toalett efter det var det vara att invanta morkret for att sedan smita ut i vildmarken och hitta en liten stenmur att i alla fall kunna gomma sig lite grann bakom eftersom det inte direkt kryllade av trad och buskar.
Andra missforstandet kom till ytan nar vi insag att vi inte fick lamna ifran oss den mat vi trott att vi kopt i present till famljen eftersom vi forvantades laga var egen mat. Kvinnan vi hyrde rum av kom in med en liten trabank till varat lilla sovrum varpa hon stallde ett gaskok som kopplades till en gastub som stalldes pa golvet nedanfor. Vi forsokte fraga om vi inte kunde fa betala lite och darmed fa maten lagad (samt lamna over den mat vi kopt med oss) men vi fick ett bestamt nej till svar. Ingen toalett innebar inget "vanligt" kok och darmed inga "vanliga" diskmojligheter utan vi lamnades kort och gott till en liten kran med rinnande (kallt) vatten som stod i ett horn pa garden. Denna kran var ocksa var enda mojlighet att kunna tvatta oss sjalva, sa ni kan ju gissa hur manga ganer vi "duschade" under de 5 dagar vi spenderade i byn. Kanske hade det inte varit sa farligt om det inte varit for det faktum att man knappt kunde tvatta handerna efter toalettbesoken pa skolan samt den standiga blasten som sag till att har och klader fylldes med sand och grus.
Rummet vi hyrde var pa bottenvaningen och glovet utgjordes av sand och sten och vaggarna var gjorda av lera. Vi delade pa en 120:s sang och under natterna var det ca 12 grader varmt i rummet. Kvinnan som vi bodde hos pratade knappt forstaerlig spanska (i alla fall for oss) och det var lika spannande varje gang om vi skulle forsta varandra eller inte. I huset bodde ocksa hennes tva foraldrar som endast pratade nagra enstaka ord spanska. Manga ganger forsokte de prata till oss pa aymara, utan framgang som ni forstar.
Eulogia
Innan vi lamnade Sverige hade vi kontaktat en kvinnan, Eulogia, pa KAUSAI i Cochabamba for att fa hjalp att ordna med studiebesok i bolivianska skolor. Forra lordagen hade vi bestamt traff med henne for att organisera besoken. Hon sokte upp oss pa vart hostal i La Paz for att sedan folja med oss, samt presentera oss, for en annan organisation, ICAB, i El Alto. Eulogia var super gullig och jattetrevlig och det kanndes verkligen som att hon gjorde allt for att det skulle bli sa bra som mojligt for oss.
Motet med ICAB kanndes valdigt bra det ocksa, Gerarda, "ledaren" for organisationen var valdigt tillmotesgaende och lyssnade till vara onskemal om att fa besoka en skola pa landet dar man pratar och undervisar pa aymara (ett indiansprak) samt observera lektioner i spanska som de da laser som andra sprak. Gerarda kom fram till att det skulle passa bra att vi besokte en skola i en by som ligger ca 1 timme fran La Paz och hon sjalv skulle mota upp oss pa mandagmorgon for att folja oss dit och presentera oss for rektorn pa skolan. Dessutom kannde hon till en kvinna som hade ett ledigt rum som vi skulle kunna fa bo i, vilket vi tyckte lat som en mycket bra idé for att slippa aka fram och tillbaka fran La Paz varje morgon.
Innan motet avslutades kom det en till kvinna till lokalen som fragade om vi skulle kunna hjalpa henne fa tag pa en kvinna i Sverige som, som jag forstod det, har varit "fadderforalder" till hennes son tills for nagot ar sedan. Kvinnan hade haft kontakt med den svenska kvinnan via kyrkan som nu vagrade lamna ut kontaktuppgifter till den svenska familjen till den bolivianska kvinnan formodligen eftersom hennes son inte langre var fadderbarn. Vi lovade att gora ett forsok bara va fick namn och mojligen en adress till den svenska kvinnan. Vi far se om vi kan gora nagot for att hjalpa.
Chacaltaya och Valle de la Luna
Vad ar en vistelse i ett land med hoga toppar utan att ta sig upp pa minst en av dem?
Utsikten ner mot La Paz när vi kommit en vit utanför El Alto på vägen mot Chacaltaya
8.00 blev vi upphamtade fran hostalet och ytterligare en vansinnes bussfard genom La Paz for att plocka upp alla som skulle med inleddes, tack och lov var den lite kortare denna dag. Det jag dock inte var beredd pa var att det skulle bli annu varre nar den lilla buss som vi akte i skulle ta oss upp for ett berg upp till ca 5300 meter over havet, vilket som ni sakert forstar, innebar en slingrig vag av sand och sten med ett stup pa ena sidan bilen hela tiden. Mitt mod och psyke sattes starkt pa prov vilket Sofies arm ocksa kan vara med och faststalla. Tack och lov stannade vi nagra ganger for att hamta andan, eller sa var det for att man skule fa chansen att ta kort pa den fina vyn, vad vet jag. Pa vag upp mot berget nar vi sakta men sakert lade kilometer efter kilometer fran La Paz bakom oss kunde man se ett stort gratt askmoln som lag over stan som ett lock, formodligen av alla avgaser fran minibussarna och bilarna.
Val uppe pa 5300 meter gjorde vi en kort vandring upp till en fd skidlift. Chacaltaya har tills for fem ar sedan (2005) varit varldens hogst belagna skidbacke men med klimatforandringarna som har infunnit sig de senaste aren har den glaciar som skidbacken varit beroende av tinat bort. Fran skidliften kunde man fortsatta upp till tva toppar vilka vi givetvis sag till att ta oss upp pa. Den forsta och hogsta var pa 5460 meter over havet och varken jag eller Sofie hade nagra som helst problem med att ta oss upp. Egentligen behover jag kanske inte saga nagonting alls, men utsikten var underbar, underbar, underbar. Pa den andra, lite lagre toppen blaste det super kalla vindar sa dit gick vi bara snabbt upp och sedan ner igen. Fran bada topparna fick vi dessutom en skymt av Lago Tittikaka.
Nar alla i gruppen tagit sig ner och fatt en liten vilopaus for att kunna hamta andan lite och stoppa nagot i magen vande vi om ner mot La Paz igen och sedan vidare till Valle de la Luna (mandalen) som bestar av stora bergsblock i konstiga formationer som skapats av vind och vatten. I bakgrunden av dessa formationer kunde man se roda berg och La Paz givetvis. Hela dagen sken solen super varmt och harligt och konstrasten mellan temperaturen pa 5400 meter over havet och 3400 meter over havet visade vad den innebar da langkarlsonger blev lite overflodigt vid besoket av Valle de la Luna.
Val tillbaka pa egen fot i La Paz bestamde vi oss for att soka upp en chokladfabrik "Breick" varifran vi kopte med oss nagra smakprover pa chokladpraliner. Det var ungefar da som vi upptackte hur utsvultna vi var och att vi inte hade atit ett ordentligt mal mat pa hela dagen. Pa nagotvis hamnade vi da pa en restaurang pa ett fem-stjarnigt hotell(!). Jag at currykyckling med ris och gronsaker och drack vatten till vilket gick los pa hela 50 svenska kronor, hall da i tanken att vattnet var pa flaska sa man betalar for det :P
